10 av de allierades största taktiska missar under andra världskriget

När det kommer till andra världskriget så finns det en hel uppsjö av olika teorier om hur kriget hade kunnat få ett slut tidigare än vad det fick. Men det är just vad det är; teorier. Vi kommer aldrig någonsin få veta hur eller när krigets slut hade skett oavsett hur ledare och militär hade betett sig annorlunda. Men en sak är nog åtminstone ganska säker: kriget hade förmodligen fått sig ett slut lite tidigare, om det inte vore för de allierades gigantiska misstag och nonchalans. Vi har listat tio punkter nedanför med de allierades största missar under andra världskriget!

Slaget vid Hürtgenskogen…

Slaget vid Hürtgenskogen var ett utdraget slag från amerikanarnas sida under andra världskriget. Uppgifter om katastrofens verkliga omfattning förblev klassificerad fram till 1950-talet och är än idag fortfarande dåligt rapporterad i detalj. Det utdragna slaget varade i sex månader från september 1944 till februari 1945 och kostade cirka 33 000 amerikanare livet. Det fördröjde potentiellt slutet av andra världskriget i Europa med flera månader, eftersom amerikanerna inte kunde bryta sig igenom Westwall när vintern slog till och tvingades gräva ner sig och vänta till våren (mars 1945) för att starta någon form av offensiv in i hjärtat av Tyskland. Amerikanerna attackerade blint in i skogen dussintals gånger utan sina vanliga fördelar med pansarvärn och luftstöd, och betalade dyrt för det. Den 28:e infanteridivisionen förlorade över 6 000 soldater under en vecka; 112:e infanteriregementet led 2 316 förluster av en auktoriserad styrka på 3 207 man. Det 9:e infanteriet drabbades av totalt 4 500 stupade soldater medan de avancerar mindre än 3,2 kilometer. Hela eller delar av elva divisioner och en Ranger-bataljon kastades in i skogen, tuggades upp och spottades ut av en kombination av dåligt väder och terräng, halvhjärtad planering och ett illvilligt, väl genomfört tyskt försvar.

Operation Cottage…

Även om detta inte var ett stort taktiskt misstag, och antalet dödsfall inte var så högt, så var det åtminstone en pinsam företeelse. Början på de två dagar långa striderna resulterade i 32 döda, 50 skadade och ytterligare några skadades från olika olyckor när amerikanarna och kanadensarna landade på ön Kiska som tillhör Alaska. Landstigningen skedde dock utan motstånd. De japanska styrkorna hade i hemlighet evakuerat ön hela två veckor tidigare under kraftig dimma. Förlusten av Attu Island gjorde deras position på Kiska farlig och oförsvarlig. Under de efterföljande två dagarna gjorde de allierade trupperna flera misstag runt en tjock dimma, sprang in i varandra och hamnade i eldstrider. 28 amerikanare och fyra kanadensare bekräftades döda när eld öppnades mellan de allierade, och ytterligare 50 skadades. Snäppfällor som japanerna lämnade efter sig dödade några få soldater, och en japansk sjömina träffades av ett skepp och dödade ytterligare 71 soldater. Ytterligare 191 soldater försvann spårlöst under de två dagarna, troligen dödades de under eldgivning mellan de allierade och fällor som japanerna hade lagt ut. På grund av dålig planering och tjock dimma blev den största eldstriden bara mellan de allierade på en i princip obebodd ö.

Räden i Dieppe…

Räden i Dieppe var ganska katastrofal. Av de 6 000 män, mestadels kanadensare, som landade den dagen blev mer än hälften ihjälskjutna eller krigsfångar. Det fanns flera mål för räden; det primära målet var att inta en hamn på den franska kusten och hålla den i tillräckligt lång tid för att sätta den ur funktion. Detta skulle tillåta de allierade att testa sina vapen, taktik och krigsföring som förberedelse för den framtida invasionen av Frankrike. Det skulle också tjäna syftet att stärka den brittiska moralen och visa sovjeterna att deras allierade menade allvar med att öppna en andra front. Själva landstigningen var dock en riktig dundermiss. Underrättelsetjänsten på landningsplatsen var dålig, många tyskars positioner hade förbisetts och strandterrängen undersöktes felaktigt för pansarvagnarnas lämplighet. Det förekom inget preliminärt bombardemang från luften och sjöbombningen var minimal. Ett otillräckligt antal stridsvagnar landade sent och fastnade snabbt i terrängen. Detta tvingade infanteriet att attackera maskingevärsplatser utan understöd, vilket ledde till stora förluster. RAF höll Luftwaffe i schack i början av dagen, men förlusterna började bli stora när brittiska jaktplan opererade vid gränsen för deras effektiva räckvidd. Vid denna tidpunkt i kriget var också RAF:s markstödstaktik mycket underutvecklad. Man tvingades till en reträtt efter bara fem timmar. Efteråt kallades de stora förlusterna – som var särskilt förödande för kanadensarna – ett nödvändigt ont. Det motiverades genom att hävda att underrättelsetjänsten och erfarenheterna från stränderna ledde direkt till framgångsrika landningar i Nordafrika och på Dagen D.

Arakan-kampanjen…

Arakan-kampanjen (1942-43) hade alla inslag av både strategiskt och taktiskt misslyckande. Det planerades av en man som underskattade sin fiende, av en general som var för envis för att se att det han gjorde helt enkelt inte fungerade och av soldater som inte hade träningen för uppgiften till hands. Arakan-kampanjen var den första trevande allierade attacken in i Burma, efter den japanska erövringen av landet tidigare 1942. Den brittiska armén och den brittisk-indiska armén var inte redo för offensiva aktioner i den svåra terräng de mötte, inte heller den civila. regering, industri och transportinfrastruktur i östra Indien hade organiserats för att stödja armén vid gränsen till Burma. Japanska försvarare som ockuperade väl förberedda positioner slog flera gånger tillbaka de brittiska och indiska styrkorna, som sedan tvingades retirera när japanerna fick förstärkningar och gick till motangrepp. Allt som allt dog omkring 900 allierade soldater och 4 000 soldater skadades och försvann spårlöst.

Operation Market Garden…

Dwight D. Eisenhower skrev till George Catleet Marshall att storskaliga luftburna offensiver tog upp för mycket resurser och hade för liten effekt för deras mänskliga bekostnad. Staden Arnhem i Nederländerna – utan tvekan den största allierade luftburna katastrofen under andra världskriget – levde upp till det. I september 1944 skulle 1:a brittiska Airborne och de amerikanska 82:a och 101:a divisionerna upprätta en smal korridor i Nederländerna. Detta skulle sätta fart på den avstannade allierade framryckningen, öppna en väg för proviant och sätta de allierade i en utmärkt position att ta den resursrika Ruhr-regionen och slutligen ta sig in i hjärtat av Tyskland. Faktum är att fördelarna med en framgångsrik operation i Nederländerna skulle innebära att kriget eventuellt skulle kunnat fått sitt slut redan 1944, och det skulle också ha resulterat i flera efterkrigsfördelar. Dessa positiva effekter i kombination med ren frustration över de ofta inställda operationerna (på grund av vädret och markstyrkornas frammarsch) drev på en fortsättning av attacken mot Market Garden. Denna operation var utan tvekan ett misslyckande totalt sett. Britterna hade levererat cirka 9 000 soldater nära Arnhem, men mindre än 2 500 återvände. Även om Arnhem övergavs, hölls korridoren mot upprepade attacker, och detta var i sig en avsevärd bedrift, eftersom den inkluderade de viktiga broarna över Maas och Waal, samt avsevärt ökade säkerheten i Antwerpen. Operationen underskattade fiendens opposition; överskattade den allierade förmågan att leverera, försörja och ansluta sig till de luftburna styrkorna; överträffade de luftburna styrkornas kapacitet; och allt som kunde gå fel, verkade också göra det. De totala allierade förlusterna uppgick till 15 326 – 17 200 soldater.