10 fakta du antagligen inte visste om grodor

Grodor är ett samlingsnamn för vissa arter i ordningen stjärtlösa groddjur. De bildar dock ingen enhetlig taxonomisk grupp och har inte nödvändigtvis ett närmare släktskap med varandra än med andra arter inom ordningen. De skiljer sig från paddorna främst genom att huden är slätare och fuktigare och att de hoppar fram snarare än kryper som paddorna gör.

Med sina livfulla färger och karakteristiska kväkande är de en del av många ekosystem, men hur mycket vet vi egentligen om dem? I den här artikeln dyker vi ner i den mångsidiga världen av grodor och avslöjar 10 fakta som garanterat kommer att överraska dig. Från deras unika anpassningar och beteenden till sällsynta egenskaper, är det dags att lära känna dessa förunderliga groddjur på ett helt nytt sätt.

Detta är vad som skiljer grodor från paddor…

Grodor varierar kraftigt i storlek, från en centimeter upp till över 30 centimeter, som i fallet med goliatgrodan (Conraua goliath). De är kända för sina långa bakben, som gör dem kapabla att hoppa långa avstånd. Grodornas hud är generellt sett slätare och fuktigare än paddors, som ofta har en knölig hudstruktur. Till skillnad från paddor saknar grodor stora, knölformiga parotidkörtlar bakom ögonen, vilka paddor använder för att producera ett giftigt sekret.

Grodor har dessutom ofta ovala pupiller och välutvecklad simhud mellan tårna på bakbenen, vilket hjälper dem att simma. Som alla stjärtlösa groddjur saknar vuxna grodor svans, men under larvstadiet, när de kallas grodyngel, har de en svans som försvinner när de utvecklas till vuxna individer. [källa]

Trots avsaknaden av ytteröron hör grodor ungefär som oss människor…

Grodan saknar ytteröron, trumhinnan mynnar direkt på huden och är tydligt synlig hos de flesta arter (till skillnad från paddorna, som har otydligare trumhinna). Hörseln är dock god, och påminner i omfattningen om människans. Högfrekventa ljud (över 1 000 Hertz) uppfattas direkt via trumhinnan, medan ljud av lägre tonhöjd når innerörat via benstommen. Till skillnad från svansförsedda groddjur har grodorna stämband, och de kommunicerar ofta med varandra med lockrop, varningsrop och andra sorters läten. Hannarna har vanligen vid de undre käkvinklarna hudpåsar som kan blåsas upp. Dessa används för att öka lätens resonans. [källa]

Inte ens 1% av alla grodyngel överlever…

Grodor lever som vattenlevande larver, eller yngel, och äter alger, växtdelar och smådjur, vilket gör dem till viktiga filtrerande renhållare i sina vattenmiljöer. När de genomgår metamorfos och börjar leva på land, förändras deras diet. De äter då maskar, sniglar, spindlar och andra småkryp. Grodor är också viktiga bytesdjur i ekosystemet; i vattenmiljöer kan de vara föda för större insektslarver, medan de på land kan bli uppätna av små däggdjur och fåglar.

Deras livsstil och fortplantning är anpassade för att hantera hög dödlighet under de lägre åldrarna. Under lekperioden producerar exempelvis en åkergrodehona (Rana arvalis) en stor äggsamling med cirka 1 500 ägg. Endast en bråkdel av dessa ägg överlever till vuxen ålder; vanligtvis mellan fem och tio grodyngel. [källa]

Nyligen fann zoologer en pytteliten grodart i Peru…

År 2009 fann zoologer från bland annat ”Museum für Tierkunde” en ny grodart i Anderna, Sydamerika. Arten är så liten att den kan sitta på en tumnagel och har fått namnet Noblella pygmaea (se bild nedanför). Grodan hittades på 3 100 meters höjd i Valle de Cosnipata i Peru. Till skillnad från de flesta andra grodarter är det färdigutvecklade små grodor som kommer ur äggen, inte grodyngel. Den lilla grodan är således helt anpassad till ett liv på land. [källa]

Det finns hela 7 olika grodarter här i Sverige…

Även om de flesta grodarterna förekommer i tropiska och tempererade regioner över hela världen, har vi trots allt hela sju olika grodarter i Sverige: Klockgroda (Bombina bombina), lökgroda (Pelobates fuscus), lövgroda (Hyla arborea), långbensgroda (Rana dalmatina), vanlig groda (Rana temporaria), åkergroda (Rana arvalis) och gölgroda (Pelophylax lessonae). Alla dessa arter är fridlysta i landet. [källa]

Många grodarter lever under existenshot på grund av människans framfart…

Flera grodarter i Sverige är hotade på grund av förändringar i deras livsmiljöer. Under de senaste 200 åren har många småvatten och våtmarker dikats ut, fyllts igen eller blivit igenväxta, vilket påverkar grodorna negativt. Skogsbrukets övergång från lövskog till barrskog förändrar också deras livsmiljöer.

En annan stor fara är trafikolyckor. Grodor som försöker korsa vägar mellan sina reproduktions- och levnadsområden riskerar att bli överkörda. För att skydda dem sätter skyddsorganisationer och frivilliga upp stängsel längs vägarna. Grodorna fångas i hinkar längs stängslet och bärs över vägen. Tunnlar under vägar är en annan metod som används för att underlätta grodornas säkerhet.

Exploatering kan leda till att grodpopulationer blir isolerade från varandra, vilket minskar deras genetiska mångfald och ökar risken för lokal utdöende. [källa]

Grodor och paddor har länge hört till historier och sägner…

Enligt svensk folktro borde man undvika att skada en groda – det kunde vara en människa, till exempel en prinsessa, eller ett övernaturligt väsen som uppträdde i grodgestalt. Stundom betraktades grodan som ett gårdsrå som man borde vara rädd om. En man, som ville vinna en flickas kärlek, skulle slå ihjäl en groda och ur dess skelett ta ett ben, som liknade en hake, samt fästa detta i flickans kläder. En person, som skilt orm och groda åt, ägde förmåga att lindra en barnaföderskas smärtor. Ordet ”groda” i betydelsen ”dumt yttrande” tros härröra från en folksaga om en flicka, ur vars mun grodor hoppade, då hon talade. [källa]

Grodornas ögon hjälper till med matsmältningen…

Du kanske har observerat att grodor ofta blinkar med ögonen i samband med att de ska svälja sitt byte. Och ja, det stämmer; när en groda sväljer sitt byte blinkar de oftast till, och pressar då sina ögonglober ner ovanpå munnen för att skjuta ner maten till strupen. [källa]

Du vill inte lägga tungan på världens giftigaste groda…

Pilgiftsgrodor är en grupp groddjur som tillhör familjen ”Dendrobatidae”. Långt ifrån alla pilgiftsgrodor är giftiga och ännu färre används för produktion av pilgift idag. Den giftigaste av alla kända arter är gyllene kokoigiftgroda (Phyllobates terribilis). Mer än 100 gifter har identifierats i skinnsekret på pilgiftsgrodor, särskilt grodor i släktena ”Dendrobates” och ”Phyllobates”. De senare har det extremt farliga neurotoxinet batrachotoxin, av vilket det räcker med 40 mikrogram för att dosen ska vara dödlig för oss människor.

Den gyllene kokoigiftgrodan är så giftig att det kan räcka med att nudda grodans rygg med tungspetsen för att överföra en dödlig dos med gift. Med andra ord; slicka inte – eller ens försöka att kyssa – en groda du inte känner till (helst ska du inte göra det på grodor du känner till heller i och för sig). En bild på gyllene kokoigiftgroda (Phyllobates terribilis) finner du nedanför. [källa]

De flesta grodor har faktiskt tänder…

Vad man som lekman kanske inte alltid brukar tänka på är att de flesta grodor faktiskt har tänder, men oftast bara på deras övre käkar. Tänderna används för att hålla bytet på plats tills grodan till slut kan svälja det. [källa]