Kräftor: 10 fakta som kommer att krabba sig in i ditt hjärta

Kräftor, dessa fascinerande små vattendjur, har länge varit en älskad del av både kulinariska traditioner och naturlivets mysterier. Deras krabbliknande utseende och unika livsmiljöer gör dem till en källa till nyfikenhet och beundran för många. Men visste du att det finns en hel del överraskande och oväntade fakta om dessa krypande varelser som du kanske aldrig har hört tidigare? I denna artikel dyker vi ner i kräftornas värld och upptäcker 10 fakta och kuriosa som inte bara kommer att förvåna dig, utan även få dig att se dessa små djur i ett helt nytt ljus. Gör dig redo att bli krabbad av några riktigt spännande insikter om kräftorna!

Kräftor tros ha funnits i cirka 150 miljoner år…

Fossilfynd tyder på att kräftor, som tillhör ordningen Decapoda, har funnits i ungefär 150 miljoner år. De äldsta fossilen av kräftor har hittats på norra halvklotet och dateras till den geologiska perioden Kryogenium. Det finns också fossila bevis från det södra halvklotet som visar på kräftors närvaro för omkring 106 miljoner år sedan. [källa]

Kräftor har överraskande nog väldigt bra syn…

Kräftor har faktiskt mycket bra syn, trots att det kanske inte är uppenbart vid första anblicken. De har vad som kallas sammansatta ögon, som är uppbyggda av många små enheter kallade ommatidier. Varje ommatidium fungerar som en separat visuell receptor och bidrar till det övergripande synfältet.

Kräftornas ögon kan röra sig oberoende av varandra, vilket ger dem ett brett synfält och förmågan att upptäcka rörelser från olika riktningar. Denna synförmåga är viktig för deras överlevnad, eftersom det hjälper dem att upptäcka rovdjur och navigera i deras komplexa vattenmiljöer. Sammansatta ögon är också vanliga hos andra leddjur, som insekter, och ger en detaljerad bild av omgivningen genom att kombinera information från alla ommatidierna. [källa]

Det gamla exoskelettet avlägsnas för att göra plats åt ett nytt och större under tillväxtperioden…

Kräftor genomgår en process som kallas moltning för att kunna växa. Under denna process avlägsnar de sitt gamla exoskelett och ersätter det med ett nytt som är större och kan rymma deras växande kropp.

Kräftor brukar äta det gamla exoskelettet efter att det har moltnat för att återvinna viktiga mineraler som kalcium och fosfor. Detta är viktigt för att stärka det nya exoskelettet och för att tillgodose näringsbehovet. Under det första året av deras liv kan kräftor moltna mellan sex och tio gånger, beroende på deras tillväxttakt och miljöförhållanden. [källa]

Så stor blir världens största kräfta…

Astacopsis gouldi, känd som den största kräftan i världen, kan växa till en imponerande storlek. Dessa kräftor, som är endemiska för Tasmanien, kan nå en längd på upp till 40 cm och väga omkring 3,5 kg. Deras stora storlek gör dem till de största av alla kräftarter och dessutom en av de mest imponerande leddjuren i världen. En bild på den gigantiska Astacopsis gouldi finner du nedanför! [källa]

Unikt bland leddjuren – kräftors spermier saknar nämligen svansar…

Kräftors spermier är unika bland leddjur eftersom de inte har svansar (flageller) som många andra djurarter har. Istället för att simma med hjälp av en svans, liknar kräftspermier mer en amoeba och rör sig genom att krypa. Denna ovanliga rörelsemekanism är ett intressant exempel på hur olika arter har utvecklat unika anpassningar för reproduktion. Kräftspermier använder sina amöbaliknande rörelser för att nå och befrukta äggen. [källa]

Därför har kräftbeståndet minskat så drastiskt i Storbritannien sedan 1970-talet…

Austropotamobius pallipes, som är en inhemsk art i Storbritannien, har drabbats av en kraftig nedgång i antal sedan 1970-talet. Denna minskning beror till stor del på en kombination av faktorer, som bland annat föroreningar, habitatförlust och introduktionen av icke-inhemska kräftarter.

Signalkräftan (Pacifastacus leniusculus), som är en icke-inhemsk art som introducerades till Storbritannien från Nordamerika på 1970-talet, har spelat en stor roll i denna nedgång. Dessa kräftor såldes till jordbrukare som ville diversifiera sina marknader, men många av dem rymde från odlingarna och etablerade sig i vattendrag och sjöar. Signalkräftor konkurrerar aggressivt med Austropotamobius pallipes om mat och habitat, och de sprider sjukdomar som kräftpest, till vilken Austropotamobius pallipes saknar immunitet. Detta har lett till en drastisk minskning av den inhemska populationen av Austropotamobius pallipes. [källa]

Därför får kräftor sin röda färg när de kokas…

Innan kräftor kokas och får sin karakteristiska röda färg kan de före kokning ha olika färger som blå, grön, vit eller gul. Färgen hos en levande kräfta beror på art och individens hälsotillstånd. När kräftan kokas, förändras färgen till röd på grund av den kemiska reaktionen där karotenoiderna, som är ansvariga för den ursprungliga blå, gröna eller gula färgen, omvandlas till den röda färgen. [källa]

Så ser kräftornas unika rörelsemekanism ut…

Kräftor har en intressant rörelsemekanism där de kan gå framåt och simma bakåt. De har totalt fem par ben. De två främsta paren används främst för att fånga mat och försvara sig, medan de tre efterföljande paren används för att gå eller krypa. Det femte paret av ben är modifierat till stjärtar (pleopoder) som används för att simma bakåt. [källa]

Därför har vi kräftskiva i Sverige…

Kräftskiva är en älskad svensk tradition som firas främst i augusti för att markera skördesäsongen för kräftor, som är som mest smakrika under denna tid. Ursprungligen en enkel fest för att fira den första skörden, har kräftskivan utvecklats till en social tillställning där familj och vänner samlas för att njuta av kräftor, västerbottenost, knäckebröd och snaps. Traditionen inkluderar att bära lustiga hattar och sjunga kräftsånger (eller snapsvisor), vilket bidrar till den festliga och gemytliga atmosfären. [källa]

Så länge lever kräftor i det vilda…

De flesta kräftor lever mellan 3 och 7 år i det vilda, även om vissa individer kan leva något längre under gynnsamma förhållanden. I fångenskap, med optimal vård och utan rovdjur, kan de ibland leva upp till cirka 10 år. Astacopsis gouldi, världens största typ av kräfta, kan dock leva i upp till 20 år. [källa]