10 fakta du antagligen inte visste om seriemördare

Seriemördare kallas en person som mördar minst tre personer, om morden sker vid olika avgränsade tillfällen, och vars motivation till största del är baserad på psykologisk tillfredsställelse. En hypotes är att alla seriemördare lider av antisocial personlighetsstörning, det vill säga psykopati/sociopati. De är vanligtvis inte psykotiska och uppfattas generellt sett av andra som ganska normala och till och med som charmiga, som den amerikanske psykiatrikern Hervey Cleckley kallar ”The Mask of Sanity” (Masken av psykisk hälsa). Morden innefattar vanligtvis sexuella element och begås ofta efter ett speciellt mönster, efter mördarens modus operandi, och offren har ofta någonting gemensamt, som exempelvis yrke, etnicitet, hårfärg eller kön. Men detta är bara det som är vanligast, och självklart finns det seriemördare som helt skiljer sig från mängden. Här är tio fakta om seriemördare som du antagligen inte kände till sedan tidigare!

Seriemördare brukar ofta ha ett missbruk som gemensam nämnare…

Enligt den amerikanska underrättelsetjänsten FBI har mer än 70% av alla dömda seriemördare haft problem relaterade till missbruk. Medan endast ett fåtal seriemördare faktiskt var beroende av alkohol och andra liknande substanser. Majoriteten av de som led av ett missbruk kom i kontakt med det redan under sin ungdom. En stor procent av de dömda seriemördarna som genomgick FBI:s studier visade sig även ha blivit sexuellt utnyttjade som barn eller unga tonåringar – oftast inom släkten.

Världens mest fruktade mördare hade över 250 mord på sitt samvete…

Doktor Harold Shipman (1946-2004 (på bilden nedanför)) anses vara den mest fruktsamma seriemördaren i modern historia, med över 250 mord på sitt samvete. Han var en brittisk läkare som mördade sina patienter på sjukhuset där han arbetade, där den äldsta var en 93-årig kvinna, och den yngsta var en 41-årig man. Efter att han hade åkt fast fick han öknamnet ”Doktor Död”. Han hängde sig i sin cell under år 2004, endast en dag före sin 58:e födelsedag.

Begreppet blev inte riktigt känt förrän i slutet på 1800-talet…

Begreppet ”seriemördare” fick sin slagkraft i slutet av 1800-talet. Dels då en fransk seriemördare, som var verksam under 1870-talet. Eusebius Pieydagnelle var sexuellt besatt av blod. Han erkände morden på sex människor. År 1898 i Frankrike avrättades en annan seriemördare vid namn Joseph Vacher efter att han erkänt hur han mördat och lemlästat elva kvinnor och barn, medan den amerikanske seriemördaren H.H Holmes hängdes i Philadelphia år 1896 efter att ha erkänt morden på 27 människor, vilket fick stor uppmärksamhet i hela världen.

De flesta mördarna börjar med att tortera djur…

Nästan alla seriemördare erkänner att de började genom att agera ut sina fantasier på små djur innan de började med människor, och att deras djurtortyr dessutom tillgav dem en stor källa till glädje och tillfredsställelse. Med tanke på att de flesta seriemördare är från dysfunktionella familjer, kan ett sådant patologisk och onormalt beteende lätt ignoreras av samhället och föräldrarna. Jeffrey Dahmers far, till exempel, hade inga betänkligheter om att hans son utförde djurdissektioner innan han senare gick på människor. Det hörde inte till ovanligheten att Dahmer (på bilden nedanför) avlägsnade huvuden från grodor, katter och hundar och satte dem därefter på pelare. Dahmer blev i november 1994 ihjälslagen av medfången Christopher Scarver på Columbia Correctional Institution. Scarver har sagt att han utförde mordet det på uppdrag av gud.

Åter om Jeffrey Dahmer…

Medan många seriemördare var utnyttjade eller slagna som barn finns det så klart undantag. Jeffrey Dahmer hade en till synes normal uppväxt, men blev trots detta en av de mest fruktansvärda sexmördaren i populärkulturen. Tack vare hans beteende i form av mord, nekrofili och kannibalism – trots en till synes normal uppväxt – har han fått stor uppmärksamhet av psykologer världen över. Hans far skrev en bok, ”A Father’s Story” (”En Fars Berättelse” på svenska), där han söker efter förklaringar till sin sons märkliga och avvikande beteende.