10 fakta du antagligen inte visste om huggormar

Huggorm (Vipera berus) är en art inom familjen huggormar och som förekommer över stora delar av palearktis. Huggormen är den enda giftiga ormen vi har här i Sverige och sedan år 2000 är huggormarna, liksom alla grod- och kräldjur i Sverige, fridlysta. Kanske bor du i ett väldigt huggormsrik del av landet och stöter på dem ofta? Eller vill du kanske bara veta mer om reptilerna i fråga? Då är de här tio faktapunkterna något för dig!

Huggorm är den enda giftormen vi har här i Sverige…

Huggorm är en giftig typ av orm, och det är också den enda giftiga ormen vi har naturligt förekommen i svensk miljö. De har två långa huggtänder i överkäken som de använder för att injicera giftet i sina byten. Men de flesta huggormsbett är inte dödliga för människor, och ormen biter vanligtvis bara som en sista utväg för att försvara sig. Däremot är huggormsbett i regel oerhört giftigt för djur, så om din hund har blivit biten ska du söka upp veterinär snabbast möjligt! [källa]

Finns i flera olika arter…

Det finns många olika arter av huggormar runt om i världen, och de varierar i storlek, färg och utseende. Vissa arter har vackra mönster och färger på sina fjäll, medan andra har mer dämpade och kamouflerande färger för att smälta in i sin omgivning. [källa]

Så reglerar de sin kroppstemperatur…

Ormar är kallblodiga djur och har inte samma aktivitetsmönster som varma däggdjur. De reglerar sin kroppstemperatur genom att utsätta sig för solen eller söka skugga, och de är mer benägna att vara aktiva under varma perioder. Ormar behöver inte samma mängd vila som varma däggdjur, och deras aktivitetsnivå kan variera beroende på art, habitat och omgivande temperatur. [källa]

Försvarstekniker…

När huggormar känner sig hotade, använder de olika försvarstekniker. Istället för att attackera, brukar de i allmänhet försöka att fly eller gömma sig för att undvika fara. De kan också producera ett karaktäristiskt vissländskt ljud genom att gnida sina fjäll som en varningssignal för att hålla faror borta. [källa]

Långlivade ormar…

Huggormar kan leva ganska länge. De har en genomsnittlig livslängd på cirka 10 till 15 år, men vissa individer har rapporterats att leva i upp till 20 år i fångenskap. [källa]

Så känner du igen en huggorm…

Huggormar är kända för sitt distinkta mönster, som vanligtvis består av mörkbruna eller svarta fläckar på en ljusare bottenfärg, ofta grå eller brun. Detta mönster kan variera något beroende på individ och geografiskt område. [källa]

En myt att huggormar är semiakvatiska djur…

Huggormar är generellt sett inte särskilt bra simmare jämfört med vattenlevande ormar som vattenormar. Även om de kan korsa vattendrag eller till och med simma korta sträckor, är de inte specialiserade för ett liv i vatten och har inte de anatomiska anpassningarna som krävs för effektivt simmande. [källa]

Plocka aldrig upp ormen…

Trots sitt rykte som en ”farlig orm” är det faktiskt ganska ovanligt med allvarliga bett från huggormar i Sverige. De flesta bett orsakas av olyckor eller när människor försöker plocka upp ormen. [källa]

Därför finner du ofta huggormar på soliga platser…

Huggormar är kallblodiga reptiler, och solbelysning är viktig för att reglera deras kroppstemperatur. Du kan ofta hitta huggormar på soliga platser som stenar, trästammar eller sanddyner där de värmer sig upp genom att exponera sig för solljus. Denna aktivitet är särskilt vanlig under svala morgnar eller efter en period av svalt väder.

Genom att ligga i solen kan huggormar öka sin kroppstemperatur, vilket hjälper dem att öka metabolismen och öka sin rörlighet. Detta är särskilt viktigt för att de ska kunna jaga byten och vara aktiva. Därför är observationer av huggormar på soliga platser en del av deras naturliga beteende och anpassning till deras omgivande miljö. [källa]

Kan även klättra i träd utan problem…

Huggormar är faktiskt inte bara bra på att jaga byten, de kan också klättra i träd! Trots att de oftast ses på marken, har de förmågan att klättra upp i träd för att fånga fåglar eller små djur som befinner sig där. [källa]