10 fakta du antagligen inte visste om hammarhajar

Hammarhajar är fascinerande och unika varelser som fångar vår uppmärksamhet med sina ovanliga huvuden och kraftfulla simförmåga. Trots att de är välkända i populärkulturen, finns det många spännande och överraskande fakta om dessa havsjägare som de flesta inte känner till. Visste du till exempel att deras märkliga huvudform ger dem ett otroligt försprång i jakten på byten? Eller att de har några av de mest sofistikerade sinnesorganen i djurriket? Här är tio fakta om hammarhajar som kommer att få dig att se dessa imponerande rovdjur i ett helt nytt ljus.

Därför ser hammarhajar ut som de gör…

Att hammarhajar har en udda och karakteristisk huvudform råder det inget tvivel om. Men det finns faktiskt ett par goda anledningar till detta. Deras huvudform, som kan liknas vid ett brett, platt ”T”, är känt som en cephalfoil. För det första förbättrar den hajarnas syn. Hammarhajar har sina ögon placerade på ytterkanterna av huvudet, vilket ger dem en bredare synvinkel och bättre djupseende. Detta hjälper dem att upptäcka byten och rovdjur från olika vinklar. Dessutom är den breda huvudformen fylld med elektroreceptorer, kallade ampuller av Lorenzini, som gör det möjligt för hammarhajen att känna av elektriska fält som alstras av byten. Detta är särskilt användbart för att hitta byten gömda under sanden på havsbotten.

Den breda huvudformen fungerar även som en hydrodynamisk styrmekanism, vilket ger hammarhajen bättre manövrerbarhet och stabilitet när den simmar. Detta är en stor fördel när den jagar snabba och smidiga byten. Dessutom har hammarhajar ett förbättrat luktsinne tack vare den stora ytan av näsborrens spridning över huvudet, vilket hjälper dem att spåra doftspår i vattnet effektivare. [källa]

Så många arter av hammarhajar finns det – och så stora kan de bli…

Det finns minst åtta kända levande hajarter i hammarhajfamiljen, även om det är möjligt att fler arter finns och det pågår betydande debatt om de nuvarande taxonomiska klassificeringarna. De flesta arter tillhör släktet Sphyrna (grekiska för ”hammare”), medan en annan – en udda art känd som vinghuvudhajen – är den enda medlemmen i sitt eget släkte, Eusphyra.

Skickliga observatörer kan skilja mellan dessa fiskar genom de små skillnaderna i deras skallformer. Hammarhajar varierar också i storlek: De mindre arterna blir maximalt 0,9 till 1,5 meter långa, medan den största är den stora hammarhajen, som kan bli upp till 5,5 meter lång och väga över 450 kilogram (med 3 till 4 meter och 225 kilogram som närmare genomsnittet). [källa]

En del hammarhajarter är hotade…

Den stora hammarhajen (Sphyrna mokarran) är hotad av hajfenshandeln och bifångst (oönskad fisk som fångas som biprodukt vid kommersiellt fiske). Vinghuvudhajens (Eusphyra blochii) population minskar på grund av överfiske och nätintrassling. År 2014 blev den flerhorniga hammarhajen (Sphyrna lewini) den första hajen som någonsin fick skydd enligt den amerikanska lagen om hotade arter (U.S. Endangered Species Act). [källa]

Studier tyder på att hammarhajar har utvecklats relativt nyligen…

Det verkar som att hammarhajar har utvecklats relativt nyligen i jämförelse med många andra hajarter. Enligt genetiska studier utförda vid University of Colorado år 2010, jämfördes DNA-prover från åtta hammarhajarter i ett försök att kartlägga familjens evolutionära historia. Det molekylära beviset tydde på att hammarhajarna började diversifiera sig för cirka 20 miljoner år sedan. I fossilregistret vet vi att hajar har funnits i åtminstone 420 miljoner år – så om University of Colorado-teamet har rätt är hammarhajar med andra ord relativt nya.

De tidigaste hammarhajarna antogs vara stora kroppsbyggda djur enligt forskarna, och de argumenterade också för att dagens mer beskedligt storleksmässiga skovelhuvad hammarhaj (Sphyrna tiburo) och flerhornig hammarhaj (Sphyrna lewini) utvecklades oberoende från sina stora förfäder. [källa]

Stora hammarhajar drar fördel av sin första ryggfena och simmar lutandes åt ena sidan…

Hammarhajar har en unik anpassning med sin första ryggfena, som fungerar som en ”vinge” när de lutar sig åt sidan. Detta minskar motståndet och ökar deras effektivitet när de simmar. En studie från 2016 använde GoPro-kameror på fem stora hammarhajar för att observera deras beteende, vilket visade att de spenderade en betydande del av sin simningstid lutande åt ena sidan för att dra nytta av denna fysiska egenskap. [källa]

Skovelhuvad hammarhaj är den enda hammarhajen som gärna äter sjögräs…

Skovelhuvad hammarhaj (Sphyrna tiburo) är en liten hammarhaj som föredrar varma och grunda vatten. Den jagar krabbor och räkor, och ibland äter den också sjögräs. En undersökning jämförde maginnehållet hos flera vilda skovelhuvade hammarhajar och fann att upp till 62% av allt organiskt material som upptäcktes i deras magsäckar var sjögräs.

I ett experiment från 2017 matades fångade skovelhuvade hajar med en kost som bestod av 90% sjögräs. Istället för att magra av gick hajarna upp i vikt. En analys av avföringen visade att hajarna faktiskt kunde smälta hälften av gräset de åt; enzymer som är utformade för att bryta ner växtmaterial finns i skovelhuvad hammarhajs matsmältningskanal. Experter är osäkra på om hajarna medvetet söker sig till sjögräs eller om de bara sväljer det av misstag när de jagar smådjur. Hur som helst klassificeras skovelhuvad hammarhaj nu som den enda omnivora hajen som är känd inom vetenskapen. [källa]

Stora hammarhajar: Stingrockornas skräck på havsbotten…

När en stingrocka befinner sig precis ovanför havsbotten, använder en hungrig stor hammarhaj (Sphyrna mokarran) sin cephalofoil (huvudets hammarliknande del) för att trycka ner stingrockan mot sanden. Därefter immobiliserar hajen bytet genom att bita i dess bröstfena (eller ”vinge”). Men hajen går inte alltid oskadd därifrån: stora hammarhajar hittas ofta med stingrockors taggar i sina ansikten. [källa]

Hammarhajar har det bästa djupseendet av alla hajar – men det för också med sig en nackdel i form av en stor död vinkel…

2009 genomförde biologen Michelle McComb och hennes team experiment där de fångade levande skovelhuvade hammarhajar (Sphyrna tiburo), vinghuvudhajar (Eusphyra blochii) och flerhorniga hammarhajar (Sphyrna lewini) för att testa deras syn. De fäste inspelningsanordningar precis under hajarnas hornhinnor och övervakade deras ögonrörelser medan de svepte ljusstrålar över hajarnas ansikten. Forskarna fann att det binokulära överlappet i hammarhajarnas synfält är upp till tre gånger högre än hos citron- och svartnoshajar, som båda har konformade nosar. Detta innebär att hammarhajar har överlägset djupseende jämfört med andra hajar.

Denna fördel kommer dock med en nackdel: Eftersom deras ögon är så långt ifrån varandra, har hammarhajar en stor död vinkel vid spetsen av sina nosar. Som McComb berättade för National Geographic, finns det anekdotiska påståenden från dykare om att de sett små fiskar simma precis framför hammarhajarnas huvuden, nästan som om fiskarna säger: ”Ha, ha, ha, du kan inte se mig!” [källa]

En skovelhuvad hammarhaj hade en jungfrufödsel på ett zoo i Nebraska…

År 2001 föddes en skovelhuvad hammarhaj (Sphyrna tiburo) i Henry Doorly Zoo i Omaha, Nebraska. Det överraskande var att alla skovelhuvade hammarhajar i akvariet var honor och ingen av dem hade sett en hane på över tre år. Efter tester visade det sig att den nyfödda hajen inte hade något faderligt DNA. Modern hade reproducerat sig genom att befrukta sina egna äggceller, en process som kallas jungfrufödsel. Detta var första gången som en jungfrufödsel dokumenterades hos hajar. På bilden nedanför ser du en skovelhuvad hammarhaj. [källa]

Det är bara en myt att hajar inte kan få cancer – men just hudcancer verkar vara en helt annan sak, dock…

Det är en myt att hajar inte får cancer, men unga flerhorniga hammarhajar (Sphyrna lewini) verkar utveckla solbränna utan att drabbas av cancer. Forskning har visat att unga flerhorniga hammarhajar kan öka mängden melanin i sin hud när de utsätts för solens strålning, vilket resulterar i en mörkare hudfärg. Detta fenomen har observerats när hajar hölls i grunda utomhuspooler där de exponerades för solen. Genom att filtrera bort ultraviolett ljus från vissa delar av hajarnas kroppar kunde forskare visa att det var solstrålningen som stimulerade hajarnas hudfärgsförändring.

Det har heller inte rapporterats några fall av hudcancer hos dessa testade hajar, trots den ökade melaninhalt som uppstod under solbränningsexperimenten. Detta har väckt intresse för att förstå hur hajarna skyddar sig mot cancer och om denna kunskap kan tillämpas för att behandla melanom hos människor i framtiden. [källa]