1
1 point

I de täta, gröna regnskogarna i Central- och Sydamerika lever en grupp fascinerande varelser som har erövrat träden med sin lugna och långsamma framfart. Dessa mjuka kräldjur, kända som sengångare, har fångat vår uppmärksamhet med sina unika egenskaper och anpassningar till ett liv uppe i trädkronorna. Här är tio sega – men ack så intressanta – fakta om djuren i fråga!

Sengångare utför bara sina behov en gång i veckan – och då kallas det för ”bajsdansen”…

Sengångare har en mycket låg ämnesomsättning och de brukar bara utföra sina behov ungefär en gång i veckan. När de väl gör detta, kan det vara en mer märkbar händelse, och de kan ibland utföra vad som kallas för ”poo dance” eller ”potty dance” (”bajsdansen”, rent översatt till svenska). Det är en aktivitet där sengångaren klättrar ner från träden för att gräva ett hål för sin avföring och sedan klättrar upp igen. Detta brukar vara en försiktighetsåtgärd för att undvika rovdjur som kan upptäcka dem genom lukten av deras avföring. [källa]

De är avsevärt snabbare på att simma än att röra sig på land…

Även om de är några riktigt långsamma djur, så är de åtminstone lite snabbare i vattnet. De kan nämligen simma upp till tre gånger snabbare än vad de kan röra sig på land. Utöver detta kan de dessutom hålla andan i upp till 40 minuter. [källa]

Även om de är några riktigt långsamma djur, så är de åtminstone lite snabbare i vattnet. De kan nämligen simma upp till tre gånger snabbare än vad de kan röra sig på land. Utöver detta kan de dessutom hålla andan i upp till 40 minuter.

Döda sengångare blir ofta kvarhängande i träden…

Det är känt att sengångare ibland förblir hängande från trädgrenar även efter att de har dött. Deras starka gripförmåga och det faktum att de ofta hänger i träd gör att deras kroppar kan förbli i denna position. Om du observerar dessa djur i Amerika och tycker att just en specifik sengångare är extremt långsam och orörlig, så kan det bero på att den faktiskt är just död. [källa]

De rör sig möjligtvis sakta – men de parar sig desto snabbare…

Det stämmer att sengångare är ett långsamt djur. Men när det kommer till sex och parning är det helt andra bullar! De har nämligen extremt korta och snabba parningsakter, och det kan gå så snabbt som på fem sekunder. Sengångares parningsbeteende är inte bara kortvarigt utan också ofta ganska ljudlöst. Hanarna letar efter honor genom doftmarkeringar och när de hittar en mottaglig hona, är själva parningen mycket snabb och intensiv. [källa]

Det stämmer att sengångare är ett långsamt djur. Men när det kommer till sex och parning är det helt andra bullar! De har nämligen extremt korta och snabba parningsakter, och det kan gå så snabbt som på fem sekunder. Sengångares parningsbeteende är inte bara kortvarigt utan också ofta ganska ljudlöst. Hanarna letar efter honor genom doftmarkeringar och när de hittar en mottaglig hona, är själva parningen mycket snabb och intensiv.

Åter igenom om deras bajsande…

Vi nämnde tidigare att de bara utför sina behov ungefär en gång i veckan, och att detta är ett viktigt ögonblick – dels för deras utsatthet för rovdjur när de tar sig ner till ytan (eftersom de är så långsamma), men också för deras så kallade ”bajsdans”. Och här kommer ytterligare en faktapunkt om just deras avföring! När de utför sina behov hör det nämligen inte alls till ovanligheten att de bajsar ut i princip 30% av sin totala kroppsvikt. De har låg ämnesomsättning och absorberar mycket av näringen från den mat de äter, vilket resulterar i att en stor del av avföringen är vatten och avfall som kroppen inte har använt. [källa]

Majoriteten i ”minsta oro” på hotade arter-listan…

De flesta sengångare anses vara ”framgångsrika” i sina naturliga miljöer och majoriteten av de olika sengångararterna har för närvarande en bevarandestatus som ”minsta oro” enligt den internationella rödlistan över hotade arter som utfärdas av Internationella naturvårdsunionen (IUCN). Av de sex erkända arterna av sengångare är fyra av dem för närvarande listade som ”minsta oro”. [källa]

De har ett avvikande antal halskotor jämfört med de flesta andra däggdjuren…

Människor och de flesta andra däggdjur har sju halskotor, men det finns undantag. Sengångare kan ha antingen sex eller åtta halskotor. Detta betyder att sengångare bryter mönstret av sju halskotor som finns hos de flesta andra däggdjur. Ett annat däggdjur med samma tendens är sjökor, som normalt bara har sex halskotor. [källa]

Människor och de flesta andra däggdjur har sju halskotor, men det finns undantag. Sengångare kan ha antingen sex eller åtta halskotor. Detta betyder att sengångare bryter mönstret av sju halskotor som finns hos de flesta andra däggdjur. Ett annat däggdjur med samma tendens är sjökor, som normalt bara har sex halskotor.

Kan svälta ihjäl trots en full mage…

Sengångare har en speciell matsmältningsprocess på grund av deras låga ämnesomsättning och diet med lågt energiinnehållt. De har en flerstegs matsmältningsprocess i sina flerfackmagar där symbiotiska bakterier bryter ner tuffa växtmaterial. De är extremt känsliga för kyla. Om deras kroppstemperatur sjunker för mycket, kan bakterierna i deras matsmältningssystem bli mindre effektiva, vilket kan påverka matsmältningen och metabolismen. I vissa fall har det hänt att sengångare har svultit ihjäl, trots att de har haft magen full av mat. Detta är dock under extremt ovanliga fall och sker vanligtvis inte i deras naturliga miljöer. [källa]

För miljoner år sedan hade de en vattenlevande släkting…

Under miocen- och pliocenepokerna för några miljoner år sedan fanns det faktiskt vattenlevande sengångare, kända som ”thalassocnus” eller ”marina sengångare”. Dessa djur hade anpassat sig till ett liv i vattenmiljöer och var specialiserade på att äta sjögräs. Deras anatomi tyder på att de hade utvecklat fysiologiska egenskaper för att leva i en semiakvatisk miljö, jämfört med deras marklevande släktingar som finns idag. Nedanför ser du en bild på hur man tror att de ser ut, utifrån de skelettrester och arkeologiska fynd som har blivit funna. [källa]

Under miocen- och pliocenepokerna för några miljoner år sedan fanns det faktiskt vattenlevande sengångare, kända som "thalassocnus" eller "marina sengångare". Dessa djur hade anpassat sig till ett liv i vattenmiljöer och var specialiserade på att äta sjögräs. Deras anatomi tyder på att de hade utvecklat fysiologiska egenskaper för att leva i en semiakvatisk miljö, jämfört med deras marklevande släktingar som finns idag. Nedanför ser du en bild på hur man tror att de ser ut, utifrån de skelettrester och arkeologiska fynd som har blivit funna.

Nyligen funna svampar i deras päls kan vara användbara för att utveckla nya läkemedel…

Forskning har visat att vissa arter av svampar som finns i sengångares päls kan innehålla bioaktiva föreningar med medicinska egenskaper. Studier har identifierat svampar med antimikrobiella och antiparasitära egenskaper.

Det är möjligt att dessa svampar kan vara användbara för att utveckla nya läkemedel eller behandlingar mot vissa parasiter, cancers och bakterieinfektioner. Forskningen på detta område är fortfarande i ett tidigt skede, men resultaten pekar på potentialen hos naturliga ämnen som finns i sengångares miljö för medicinska applikationer. [källa]

Megatherium – jättesengångaren som utrotades för 10 000 år sedan…

Det fanns en jättesengångare som kallades Megatherium som levde under pleistocenepoken för omkring 2,6 miljoner år sedan och blev utrotad för cirka 10 000 år sedan. Megatherium var en enorm sengångare som uppskattas ha varit omkring sex meter lång och vägde upp till fyra ton, vilket gör den till en av de största landlevande däggdjuren som någonsin har existerat. Denna jättesengångare var dock mycket olik de mindre sengångare vi ser idag och var anpassad till ett liv på marken. [källa]


Gillar du vad du läste? Dela artikeln med dina vänner!

1
1 point

Vad är din reaktion?

interesting interesting
1
interesting
wtf wtf
0
wtf
fun fun
0
fun
geeky geeky
0
geeky
love love
1
love
lol lol
1
lol
omg omg
0
omg
win win
0
win